Ett andra generationens skilsmässobarn

Jag är själv ett skilsmässobarn. Mina föräldrar separerade första gången, då jag var fem år gammal och min bror var sju. Efter två år isär flyttade min pappa hem igen. Mina föräldrar hoppades säkert att allt skulle bli bra, men i verkligheten var livet mycket instabilt och ångestfyllt ända tills min pappa flyttade ut igen. Vid det laget var jag tolv år och min bror var fjorton. Trots att den tiden var väldigt tung och präglade mycket av min uppväxt, har jag ändå en del goda minnen från min barndom. Jag har alltid varit mycket aktiv och deltagit i flera olika tävlingssporter. Idrotten och all tid jag tillbringade med mina kompisar skapade positiva minnen och var på sätt och vis en räddning för mig.

Barn kan lätt känna, att de sviker den ena föräldern då de är lojala mot den andra. 

Tyvärr har jag under största delen av mitt liv haft svåra relationer till alla mina familjemedlemmar. Idag är relationen till mina föräldrar bättre, men jag och min bror har det ännu svårt. En skilsmässa sätter djupa spår hos barn, då de belastas av skuldkänslor gentemot föräldrarna. Barn kan lätt känna att de sviker den ena föräldern då de är lojala mot den andra. Barnen tävlar sinsemellan om föräldrarnas uppmärksamhet och får sällan vad de behöver mest, i synnerhet då skilsmässan tar upp föräldrarnas känslor och förnuft.

 

Nu är jag själv mitt i en skilsmässa och har svårt att inse, att det är sant. Jag har det svårt att andas hemma och har sökt mig bort allt oftare, främst för att min man har isolerat sig och inte vill prata med mig. Tystnaden har varit betungande. Vi har en sjuårig son tillsammans. Vi har varit på terapi hos familjerådgivningen och försökt reda ut saker och ting, men utan resultat. Min man tycker, att jag inte lyssnar på honom, och därför lönar det sig tydligen inte ens för honom att ha en åsikt. För en tid sedan kom han fram till, att han var så rädd för att bli lämnad, att han inte vågade uttrycka sina åsikter för mig. Det har varit väldigt tungt att leva med en människa som inte har en enda åsikt om någonting.

 Vi blir en del av skilsmässostatistiken.

Det är verkligen synd att vårt äktenskap inte tycks gå att reparera, och jag känner mig lurad och sviken. Nu hyr vi ut vårt hus och flyttar till var sin hyreslägenhet. Vår son kommer att bo varannan vecka med sin pappa och varannan vecka med mig. Vi blir en del av skilsmässostatistiken; ännu ett par som inte lyckades rädda sitt förhållande. Det är verkligen sorgligt.

 

Både min son och jag har fått stor hjälp av Barnavårdsföreningen. Första gången bokade jag en gemensam tid för oss. Vi talade om hur det kändes när allt gick bra hemma och om hur det kändes när det gick dåligt. Min son fick välja bland olika nallekort som visade olika miner och sinnesstämningar. Han skulle välja kort som beskrev honom, hans pappa och hans mamma då allt var bra hemma. Han valde glada och roliga nallar. Sedan fick han välja tre nallar som beskrev situationen då allt inte var så bra. Detta var verkligen tungt för honom. Han började gråta och sade, att det här var det värsta som kunde hända. Det var så hemskt att han inte ens ville tänka på det eller tala om det.

 Jag upplever själv att jag saknade en utomstående, förnuftig person att tala med då jag var liten och mina föräldrar skilde sig.

Efter detta har vi varit två gånger på mottagningen, och min son har fått tala ensam med en stödperson. Han har sagt, att det känns jättebra att tala med ett proffs, och han har velat gå dit igen. Jag upplever själv att jag saknade en utomstående, förnuftig person att tala med då jag var liten och mina föräldrar skilde sig. Därför är jag verkligen glad och tacksam över att vi har hittat en sådan person åt min son. Samtidigt känner jag, att jag just nu kan dela ansvaret med någon annan. Det underlättar och känns tryggt.

 Det känns som om jag först nu har kunnat lämna mina egna tunga barndomsupplevelser bakom mig.

Jag deltog själv i Barnavårdsföreningens skilsmässokurs denna vår, och den var fantastiskt bra. Jag skulle aldrig vara där jag är utan min grupp och det stöd jag fått från vår gruppledare. Det har känts både skönt och tryggt att få träffa gruppen varje vecka, att få dela med sig av känslor och få höra om hur det går för de andra. De andra föräldrarna har kunnat ge bra tips och råd om hur man bäst tar barnen i beaktande. Jag känner också att jag har kunnat berätta hur det var för mig själv då jag var barn. Det känns som om jag först nu har kunnat lämna mina egna tunga barndomsupplevelser bakom mig.

Det är lönlöst att söka rättvisa i en skilsmässa. 

I en skilsmässa händer det lätt, att man stirrar sig blind på den orättvisa som råder, och man kräver förklaringar. Man tycker, att det inte kan vara såhär lätt för en annan person att förstöra ens liv. Man känner sig ledsen, sviken och påtrampad. Många gånger har jag svurit över min exman, att han är skyldig att ta ansvar och tala om sina beslut och inte bara kan lämna allt helt plötsligt. Hur kan någon vara så ansvarslös, då man har lovat att älska varandra i nöd och lust och till och med skaffat barn tillsammans? Men livet är orättvist och man får kanske aldrig några svar. Det är lönlöst att söka rättvisa i en skilsmässa. Den andra personen kan på riktigt förstöra ditt och ert gemensamma barns liv. Det känns som en klen tröst att livet kanske blir lättare i framtiden, efter att du blivit av med den där ansvarslösa personen som har förstört ditt liv.

 

Jag vill påstå, att vi klarade oss utan att gräla särskilt ofta inför vår son. Jag har ofta talat om grälen åt vår son och förklarat åt honom, varför vi sagt vissa saker om varandra. Jag har sagt, att starka känslor kan få en att förlora förnuftet ibland. Jag tycker det är viktigt att förklara saker för barn och inte tvinga dem att leva i ovetskap. Det går bra att säga, att stora känslor kan uppstå, om man känner sig orättvist behandlad eller sviken. Då blir man ledsen och kan säga saker som man inte menar.

Det hjälper ändå att tala om saker, och det är tusen gånger bättre att tala än att tiga. 

Det här är stora, tunga och svåra saker, men å andra sidan är skilsmässan precis lika tuff för barnen som för föräldrarna. Det hjälper ändå att tala om saker, och det är tusen gånger bättre att tala än att tiga. Att hålla tyst och gömma sig är enligt mig ansvarslöst beteende som inte lämpar sig för en vuxen person. Den som sig i leken ger får leken tåla, och den får också hitta sin väg ut ur leken. Man måste förklara saker för barnen och inte bara sticka huvudet i sanden och hoppas att allt reder ut sig av sig själv.

 

En annan stor sak som förändrat mitt liv är, att jag för några veckor sedan fick diagnosen ADHD. En god väninna och klasskamrat som jobbat mycket med ADHD-patienter tog upp saken med mig. Hon sade, att hon tyckte att jag hade alla symptom. Jag tog kontakt med en neurolog på Mehiläinen, en specialist på vuxen ADHD, och efter en timmes konsultation och tester konstaterade läkaren att jag hade ADHD. Han sade, att det med 40 års erfarenhet är lätt att känna igen personer som lider av sjukdomen, och att hela min familj kunde lida av ADHD, eftersom det är ärftligt. Jag hade min son och ett utlåtande från skolan med mig, och läkaren konstaterade, att sonen med största sannolikhet också hade ADHD.

 

ADHD innebär att hjärnan saknar filter, så man tar in allt som händer och det snurrar runt i huvudet så man inte får någon ro. Detta leder till obehag och ångest och värk i huvudet och strupen. Jag har också haft svårt att slutföra större projekt och hållas i samma jobb, då jag ofta får ångest och säger upp mig. Jag är verkligen glad att jag fick en diagnos och medicinering. Livet är nu väldigt annorlunda, och jag njuter av tystnaden. Jag trodde aldrig att livet kunde vara så här. Jag är även väldigt glad över att jag kan hjälpa min son med sjukdomen i ett så tidigt skede av hans liv. Jag hoppas att han kommer att ha det lättare än jag, och att vi kommer att ha en bra relation. Detta är början till något nytt och vackert för mig och min fina son.

 

Kvinna och mamma till ett barn, ännu mitt i skilsmässoprocessen

 

Dela artikeln: