Skilsmässan satte djupa spår i mig

Jag var tonåring då jag förstod, att jag var ett skilsmässobarn. Det var flera år efter att mina föräldrar hade skilt sig, då jag var kring sju år gammal. Jag minns knappt något alls från den tiden, men min mamma har berättat, att jag ibland saknade min pappa så mycket att hon förde mig till honom mitt i natten. Det här minns jag alltså inte överhuvudtaget.

 

Enligt mitt minne var vi en lycklig familj, ett utmärkt exempel på att en skilsmässa inte behövde vara traumatisk för barn eller andra närstående. Man kan skiljas åt som vänner. Det här hade jag ofta fått höra, och därför kände jag mig inte heller som ett skilsmässobarn.

Något viktigt inom mig hade skadats, hade gått sönder. 

Innerst i mig fanns ändå ett litet barn, som var djupt traumatiserat av skilsmässan. Något viktigt inom mig hade skadats, hade gått sönder. Kanske var det då jag blev det “duktiga barnet” – duktig på ett destruktivt sätt. Att vara driftig och samvetsgrann kan vara en ynnest, men används egenskaperna fel blir det skadligt, självdestruktivt.

Pappa blev en festpappa, och vi hade aldrig en gemensam vardag. Det här har nog bidragit till vår dåliga relation. Det känns faktiskt som om vi aldrig egentligen haft någon relation, åtminstone inte en genuin och ärlig relation mellan far och dotter. 

Jag träffade min pappa väldigt sällan. Vi hade inget överenskommet system för hur vi skulle träffas, så det blev sporadiskt. Alltför sällan. Vi träffades under sommarlov, högtider och fester. Pappa blev en festpappa, och vi hade aldrig en gemensam vardag. Det här har nog bidragit till vår dåliga relation. Det känns faktiskt som om vi aldrig egentligen haft någon relation, åtminstone inte en genuin och ärlig relation mellan far och dotter.

 

Fastän skilsmässan utåt sett var välskött, satte den djupa spår i mig, ett tomrum i mitt inre som det tog många år att lappa ihop. Småningom var det möjligt att läka såren med professionell hjälp.

 

Kanske hade min pappa varit frånvarande, även om mina föräldrar hade hållit ihop. Vem vet? Jag är ändå säker på, att jag hade behövt stöd i ett tidigare skede och ett tydligare ansvarstagande från båda mina föräldrar.

 

Ett fullvuxet skilsmässobarn

 

Dela artikeln: