Var det slut nu?

Man vet aldrig vad livet för med sig. Vi hade varit tillsammans i 15 år, varav åtta år gifta, när den olyckliga överraskningen som var separationen landade i min famn.

 

Efter 25 år i ett och samma arbete bytte min man arbetsplats under hösten 2013. Han trivdes väldigt bra på sitt nya jobb. Trots att det var ett tvåskiftsarebte tänkte vi, att barnen var stora nog för att jag skulle kunna klara mig ensam med dem varannan vecka, då min man hade kvällsturer. Vår dotter var då tolv år gammal och vår son var åtta.

 Vårt egnahemshus var nästan skuldfritt, och vi var bara några år från att ha allting bra och under kontroll.

Vi grälade i princip aldrig. Hemma hos oss skrek man inte, slog i dörrar eller liknande. Vi kivades lite i finansiella frågor, men knappt mer än så. Vårt egnahemshus var nästan skuldfritt, och vi var bara några år från att ha allting bra och under kontroll. Vi hade två friska barn, en hund, ett egnahemshus, en sommarstuga och egna bilar. Inte levde vi något lyxliv, men allt gick ändå väldigt bra.

när han väl kröp ner i vår säng hade jag alltid redan hunnit somna. Vår närhet till varandra försvann, liksom den lilla samtalskontakt vi tidigare haft.

Allt förändrades ändå i och med min mans nya arbetsplats. Hösten 2013 var svår. Både min man och jag var trötta på vardagen. Nästa vår blev ännu tyngre. Min man stannade uppe varje kväll för att spela skjutspel, som jag inte förstod mig på. När jag bad honom komma och sova svarade han alltid ”snart”, men när han väl kröp ner i vår säng hade jag alltid redan hunnit somna. Vår närhet till varandra försvann, liksom den lilla samtalskontakt vi tidigare haft.

 

Under en helg i månadsskiftet februari-mars frågade jag till slut honom hur det stod till, då saker inte fungerade längre. Efter att ha tänkt efter en lång tid svarade han, att han inte hade känslor för mig längre. De orden blev kvar i mitt sinne. Jag slog förvånat ut med armarna och frågade, vad vi kunde göra åt saken. Svaret var bara ”jag vet inte”.

 

Osäkerheten fortsatte under resten av våren. Min man sov på soffan turvist med vår dotter och turvist med vår son. Vi slutade nästan helt att tala med varandra. Ett målande exempel är att jag en dag hittade 10 liter mjölk i vårt kylskåp efter att vi båda hade gått till matbutiken utan att meddela varandra.

 

Hemma var stämningen kall och obekväm. Till slut bad jag honom skaffa sig en egen lägenhet för att ensam kunna fundera på vad han ville. Några månader gick förbi. Vi försökte diskutera, men det ledde inte riktigt till något. Jag frågade honom, hur han hade tänkt sköta situationen, och grät över hur jag skulle klara mig. ”Nog klarar du dig säkert,” sa han bara.

 Jag minns ännu hur han backade iväg från vår gård, och jag undrade: ”Var det slut nu?”

Och visst var det mycket att ta sig igenom. Mycket utlovades, men redan i det skedet litade jag inte på att saker skulle reda upp sig. I början av juni flyttade min man till en hyreslägenhet ca tre kilometer från vårt hem. Jag minns ännu hur han backade iväg från vår gård, och jag undrade: ”Var det slut nu?”

 

Det var dock först då som de riktiga utmaningarna började. Jag var ensam i ett gammalt egnahemshus med två barn och en stor hund. Jag hade ensam ansvar för allt.

 

Jag är inte helt säker på vad som hände i slutändan. Något hos min man ändrades. Barnen bodde vartannat veckoslut med sin pappa, men vår son började få en massa rädslor. Han var rädd att något skulle hända med mig, han skrämdes av åskan och ville inte vara ensam. I ungefär ett och ett halvt år följde han mig överallt som en skugga. Då bad jag familjerådgivningen om hjälp. Jag kände inte, att psykologen var till särskilt stor hjälp, men jag går fortfarande i familjeterapi.

 I mina mörkaste stunder önskade jag, att en stor sten skulle falla på mig, och att någon annan skulle ta över mitt ansvar.

Det stöd jag fick från min mamma och min syster under processen är oersättligt. Utan dem och mina vänner skulle jag inte finnas här idag. I mina mörkaste stunder önskade jag, att en stor sten skulle falla på mig, och att någon annan skulle ta över mitt ansvar. Jag var trött, besviken och sårad.

 

Hösten 2015 hörde jag, att Barnavårdsföreningen skulle börja arrangera en stödgrupp. Först kändes det som för mycket jobb att försöka få någon att vakta barnen i tio veckor, men det var faktiskt en bra grupp, och vi håller ännu kontakten. Vi träffas med ett par månaders mellanrum hemma hos någon av oss eller någon annanstans. Jag var den i gruppen som längst hade kämpat med min skilsmässa, så det hjälpte mig mycket att få perspektiv på min egen situation genom att höra om andras upplevelser. Jag hade inte skiljt mig på grund av alkoholism, spelberoende, narcissism eller familjevåld. Jag hade bara blivit lämnad.

 

Ungefär ett halvt år efter skilsmässan fick jag reda på, att min man hade en ny kvinna i sitt liv, en kollega som hade samma arbetsturer som han. Kanske förklarar detta varför allt plötsligt förändrades. Nu bor de tillsammans.

 

Vi har inte ännu heller grälat med min exmake. Problemet är att han inte tar ställning till något. Han är knappt alls närvarande i våra barns vardag. När han blir tillfrågad om hjälp ställer han upp, men man orkar ju inte alltid fråga. Han visar inget eget initiativ. Han vet till exempel inte att vår dotter har fått en studieplats. Är det min uppgift att berätta allt åt honom?

 Jag kunde aldrig ha trott, att vi skulle skilja oss.

Jag är besviken att han försvann från barnens vardag. Han vet inget om deras skolgång eller deras fritidsintressen.

 

Jag känner ännu en del förvirring. Varför hände detta just åt vår familj? Jag kunde aldrig ha trott, att vi skulle skilja oss. Vi var en helt normal familj.

 

Min exman var en bra pappa. Han gjorde många saker tillsammans med barnen, men plötsligt tog allt detta slut. Jag antar att det är en av de saker som orsakade vår sons reaktion. Nu, tre år senare, är vår son fortfarande osäker av sig och har koncentrationssvårigheter i skolan. Vi jobbar för tillfället på att få honom att sova i sitt eget rum.

 

Vardagen känns fortfarande trög. Jag längtar själv efter att hitta en vän, att ha någon att tillbringa vardagen med.

 

Kvinna och tvåbarnsmamma, skild för tre år sedan

 

Dela artikeln: