Vi mår bra igen, och det känns skönt

Jag och min fru separerade efter sjutton år tillsammans. Vi hann vara gifta i åtta år och har två barn tillsammans, fem och sex år gamla vid separationen. Barn har inte mycket att säga till om när föräldrarna separerar, men de lider minst lika mycket som sina föräldrar när det sker.

 

När vi separerade kom vi överens om att vara vänner i fortsättningen. Jag antar att de flesta föräldrar som skiljer sig försöker göra detsamma, men alla känslor gör det svårt. Det är svårt att kommunicera utan att gräla. Själv märkte jag, att både jag och min exfru ofta missförstod varandra både medvetet och omedvetet. Det blev konflikter mellan oss, och barnen hamnade i mitten.

 

Jag och min exfru grälade ändå bara några få gånger så att barnen kunde höra det, men jag skäms ännu över dessa gånger. Det är kanske till och med så, att just barnen lider mest då föräldrarna grälar eller talar illa om varandra framför dem. Borde inte vi vuxna tänka mer på vad vi gör och försöka flytta grälandet bort från barnens ögon och öron?

 

Vi kunde gräla om allt mellan himmel och jord, men oftast handlade det om barnen och om vem som skulle ta hand om dem. Jag tror att par som har separerat oftast grälar antingen om barnen eller om pengar, eller om både och. Vi grälade nästan bara om barnen.

 

Det har varit tungt att klara sig igenom smärtan som separation för med sig, både för oss föräldrar och för våra barn. För att hantera situationen och bearbeta sorgen lade jag ner mycket tid på mig själv och på barnen. Jag tog den inställningen, att vi skulle klara av den nya situationen och må så bra som vi bara kunde. Jag talade väldigt öppet om separationen med några personer som jag kände mig trygg med. Jag anmälde även mig själv och barnen till Barnavårdsföreningens stödgrupper som behandlade skilsmässa. Jag ville ge oss alla goda förutsättningar till att gå vidare i livet.

 

Jag berättade för barnen varför mamma och pappa flyttade isär. Jag var extra noggrann med att få barnen att förstå, att separationen inte var deras fel, och att de inte kunde ha gjort något för att förhindra den. Jag förklarade, att vi föräldrar har skilt oss från varandra, men att vi aldrig kommer att skilja oss från barnen. Jag vill att de skall känna sig trygga och veta, att mamma och pappa alltid kommer att finnas där för dem, även om vi inte längre bor tillsammans.

Jag var extra noggrann med att få barnen att förstå, att separationen inte var deras fel, och att de inte kunde ha gjort något för att förhindra den. 

Jag ville inte heller att mina barn skulle känna sig ensamma i den nya situationen med separerade föräldrar. Därför bjöd jag in andra barn från familjer med frånskilda föräldrar att leka med mina barn efter skolan. Själv blev jag god vän med dessa barns föräldrar, vilket hjälpte mig att bearbeta min egen situation. Det hjälper så mycket att bara få tala om saken, speciellt med någon som har suttit i samma båt.

 

Jag sade tydligt åt barnen, att de inte borde hoppas på, att vi föräldrar skulle hitta tillbaka till varandra igen. Istället ville jag att de skulle förstå, att vi nu alltid skulle bo isär, och att de inte kunde påverka detta, varken nu eller i framtiden. Jag vill inte att barnen ska känna någon skuld för vår separation. Jag har förstått att barn ofta skyller på sig själva. Jag vet inte hur många gånger jag sade till barnen, att separationen inte var deras fel. Det viktigaste var att informationen skulle gå hem. Jag skrev till och med liten bok om separationen åt barnen. Många barn är så känsliga, och jag gissar att barn i tonåren är extra känsliga för föräldrarnas separation. Mina barn är lite yngre, men nog är de ändå lika känsliga.

Barnet behöver ibland, eller kanske oftast, någon annan vuxen som säger samma sak innan det går hem.  

Jag har upptäckt, att det kan vara svårt för en förälder att övertyga sina barn om att separationen inte är deras fel. Barnet behöver ibland, eller kanske oftast, någon annan vuxen som säger samma sak innan det går hem. Det här var en av anledningarna till att våra barn deltog i Barnavårdsföreningens kurs. Den andra anledningen var att personalen hos Barnavårdsföreningen med största sannolikhet har mera erfarenhet än mig och utbildning i hur man ska hantera barn vid en separation. Jag rekommenderar alltså varmt att du söker hjälp från stödgrupper. De hjälpte i alla fall mig och mina barn. Efter alla samtal och allt arbete som jag lagt ner under det dryga året som har gått, mår nu både jag mina barn bra igen, och det känns verkligen skönt!

 

Man och tvåbarnspappa, skild för ett år sedan

 

Dela artikeln: